I don't need no one to tell me about heaven*

I alla fall inte efter gårdagen. Konserten var, utan att använda för många superlativ, helt jävla fantastisk. Kvällen fick en lite halvkaotisk inledning när undertecknad gjorde en så där tabbe som jag lyckas få till ibland; jag glömde (eller var egentligen helt lyckligt ovetandes om) att klockan skulle ställas fram en timme igår så när klockan var 6.45 (men 5.45 i mitt huvud) så ringde min konsertpartner Laura och frågade om jag hade kört vilse. Det hade jag alltså inte utan trodde att jag var i god tid för en gångs skull. Jag trodde till och med rätt länge att hon skojade med mig, men ack nej så var alltså inte fallet. Vi hade nu exakt en timme på oss tills konserten som hölls i andra änden av denna vansinnigt stora och välbefolkade stad.

Efter en vansinnesfärd i 80mph med stereon på en vansinnig volym och ett lika högt skrålande, Live såklart, och typ ett dussin felkörningar så kom vi fram. Trodde vi, men då var vi visst på fel lokal i Anaheim, jag började ana oråd när jag inte såg till en människa och Laura tyckte att vi skulle åka till Disneyland istället (som ligger precis i krokarna). Jag skrattade lite nervöst åt förslaget och såg hela min önskedröm försvinna i fjärran. Jag kollade biljetterna ungefär 300ggr för att se så det verkligen var rätt dag**, och kom fram till att det de facto stod 9 mars 2008.

Snabbt som fan in i bilen igen och leta upp någon människa som såg ut att vara en lokal OC-förmåga att fråga efter vägen. Lyckligtvis var det stället vi faktiskt skulle till ganska nära så vi kom bara cirkus 1timme och tjugo minuter efter utsatt tid, men vad gjorde väl det när man bemöts av All over you*** direkt när man öppnar bildörren? Vi rusar in och köper ögonblickligen den Coronan vi suktat efter sen vi satte oss i bilen, den satt som en smäck och förhöjde den redan uppsluppna stämingen till något nästan utomjordiskt.

Väl inne i salongen gör jag snabbt två observationer efter en snabb glance;

1. Med min entré sänks genast medelåldern väsentligen.
2. Ed Kowalczyk**** är vansinnigt het (särskillt när han mot slutet tog av sig tröjan, raaooor!)

Konserten fortlöper sedan med en massa rys, sång och halleluja moments och till och med en och annan tår följt av det obligatoriska bandtröjeinköpet. Jag kostade på mig två stycken, för Live är ändå Live. Man kan aldrig vara ful i en Live-tröja. Det visar sig allteftersom att jag och min vän Laura har väldigt lika musiksmak även i övrigt så hon är från och med nu min exklusiva konsertpartner. I fortsättningen ska vi dock ta en limo till tillställningarna och jag ska förhoppningsvis hålla bättre koll på klockan. Hon lovade även att hon skulle sjunga Lightning Crashes på min begravning, dock lite snabbare än i orginal för hon tycker den är för långsam. Hur hon nu kan utgå från att hon finns bland oss till min begravning förtäljde inte den historien.

Här finns ett litet smakprov för de som är intresserade, dock inte från igår (men han har faktiskt precis samma kläder på sig, nämen Ed!). Vrid med fördel på huvudet för en mer autentisk känsla.

*Ur Live - Heaven (från Birds of Pray)
**Folk som känner mig vet ju att jag har några incidenter i bagaget där jag tagit fel datum på viktiga händelser, som tex upphämtningar på flygplats o.d.
***från Throwing Copper
****Live's lead singer & songwriter
*****från Throwing Copper